Notes

Everything you can imagine is real

Han tog en stor klunk av den utspädda colan som stod på den skallriga träbordet dekorerat med vattenskador och en rödrandig bordsduk han hade fått av sin mamma när han flyttade ut. Colan smakade dynga, men han förväntade sig inget bättre och inget bättre förtjänade han heller. Lukten av cigarettfimp var skarp och han blev en smula illamående av den, ändå så drog han fram den näst intill tomma cigarettpaket från bakfickan, han pressade en cigarett mellan långfingret och pekfingret på hans vänsterhand även om han var högerhänt. Han gick ut på den lilla orange färgade balkongen och kollade ut på gatan, solen var påväg upp och det var kallt, men inte för kallt, det gick förbi en grupp högljudda ungdomar som såg ut att vara i 20 årsåldern, dom hade förmodligen varit ute och festat på nattklubben som låg precis runt hörnet. En av killarna skrek något åt han, han ignorerade det och gick in, cigaretten var ändå ner till det sista blosset. Han bestämde sig att att köra ner cigaretten in i hans spinkiga armled för att vakna upp från sin lögnaktiga värld där det var helt okej att råna hoppriksfulla ålderdomliga personer på hopp och pengar.
Det kom upp en notis på hans dator, ett mail från [email protected]. Han blev som vanligt lite illa till mods när han läste offrens svar, han hade lurat så många personer på pengar så att han kunde nästan från att bara läsa den första meningen veta om han kunde mjölka ut pengar från offret. Maria var nog för självsäker för att gå på hans lurendrejeri, det ändå värt ett försök, han la sina fingrar på sitt det tjocka lagret av fett på hans tangentbord, han satte på musik från hans spellista “Everything you can imagine is real.” namngett efter ett citat från Pablo Picasso, fingrarna började kort därefter rytmiskt dansa fram ett svar till Maria.
Två rejäla slag kom från dörren, balen var över, fingrarna blev till sten, hela han blev till sten. En man med mörk och strikt röst skrek att han skulle öppna dörren sen ytterligare två slag. Paniken slog honom, med blodet i huvudet rusade han till fönstret, två polisbilar och en bil från insatsstyrkan var slarvigt parkerade utanför han port.
Dom hade nästan slagit ner dörren nu, han sprang genom den lilla ettan som han bodde i och kolla ut på baksidan, inga poliser, det måste åtminstone ha varit ett fem meter högt hopp till cykelhus taket. Han hade för mycket adrenalin i kroppen för att ta ett vettigt beslut. Han öppnade det snuskiga fönstret och med datorn under armen tog han sats och hoppade, när han väl var i luften hörde han poliserna stormade in genom hans sönderslagna dörr, han tappade fokus och laptopen föll ner i marken och han störtade ner i tunna taket. Han fick inte ont vilket han tyckte var konstigt eftersom han alltid hade varit den mjuka och känsliga kille men han hade inte tid att tänka på det nu, hans prio ett var att snabbt haffa åt sig sin förhoppningsvis fortfarande användbara datorn och sen springa med all kraft som han hade kvar till ett ställe där polisen inte skulle leta efter honom. Han hoppade ner till datorn, han blev lättad när han såg den blå pulserande lampan som tyder på att datorn bara var i strömsparläge. Han öppna upp datorn och såg sin reflektion i den spruckna men fortfarande fungerande, ansiktet var täckt med rött tjock blod, i chockens ögonblick kollade han ner på sina blod täcka trubbiga händer som han höll laptopen med. Han fick mer ångest än han någonsin haft eller kommer att få. Som en vana kollade han hur mycket batteri den hade innan han hastigt fällde ihop datorn, 3% procent återstod. Han kolla upp från det sönderskrapade dator skalet, det stod en olåst gammal cykel, det såg ut som den blåa cykeln han hade fått på elfte födelsedag fast den här var lila, hastigt hoppade han upp på den lila cykeln, han började trampa, solen hade gått upp nu, det var vackert, han hörde några fåglar kvittra. Det som hade varit dom mest stressfulla minuterna i hans livet hade nu blivit harmoniska, all stress och ångest hade blåst bort väg i den kyliga höst vinden. Han stannar upp, han kunde i röra sig, det kunde inte tiden heller. Fem skrikande poliser omringade honom. Allt var långsamt, poliserna stora gaddar rörde sig långsamt medans några färgglada löv flög förbi i ett led nästan som om dom åkte på en bergodalbana. Allt blev ännu mer långsammare i hans ögon, det kunde ha varit cigaretten proppfull med droger och colan, rättare sagt alkoholen och kokainet inuit i colan som slog honom med ett kraftfullt just i detta ögonblicket eller var det hans kropp som bara inte orkade med längre och höll på att bara stänga avs, han öppna upp datorn han hade haft under sin arm dom få metrarna han hann cykla, 1 procent kvar. Han hörde ett högt deformerat ljud, han slängde huvudet snabbt bakåt och möttes av en metallkula, ett pistolskott. Han hade chansen att flytta på sig, men hans kropp ville inte, han stod kvar, helt paralyserad. Han såg hur skottet brutalt bröt sig igenom hans gamla favorit hoodie, kände den kalla metallen penetrera hans bleka hud. Hans syn försämrades, och den kalla metallen som hade gett han gåshud hade blivit varm, allt var varmt nu. Han blicka upp mot datorskärmen och möttes av en välbekant meddelandet “Shutting Down”. Han kunde inte se något nu, inte känna heller, det enda han kunde tänka på var dom orden han hade sett så många gånger under hans lilla tid på jorden han fick, “Shutting down”. Han ramla mot den hårda asfalten, helt medvetslös nu, inte ens dom orden som han hade tänkt på en sekund innan var med honom nu, det var helt tomt i hans kropp nu. Inga fler skulle falla för hans lurendrejeri och förfalskade varor. Han var död. Hans ögon blev svarta, hans bleka hud blev ännu blekare medans hans blod skapade en stor sjö runt hans lik.