Notes

Sedan Japan nedkämpats i andra världskriget var ockupationsmakten USAs huvudmål att avväpna och demokratisera landet. 1947 års grundlag stadgar därför att Japan ska vara en parlamentarisk demokrati med grundläggande fri- och rättigheter. Landet avsäger sig för alltid krig som medel att lösa mellanstatliga konflikter. Denna pacifistiska konstitution har dock ifrågasatts under 2010-talet.

Sedan Japan nedkämpats i andra världskriget var ockupationsmakten USA:s huvudmål att avväpna och demokratisera landet. 1947 års grundlag stadgar därför att Japan ska vara en parlamentarisk demokrati, samt att Japan inte får ha några militära styrkor. Det senare har länge tolkats så att landet får ha ett defensivt självförsvar. Men den pacifistiska författningen har ifrågasatts och kan komma att ändras (se Utrikespolitik och försvar). En ny folkomröstningslag som trädde i kraft 2010 kan underlätta en sådan grundlagsändring. Men det finns ett starkt folkligt stöd för pacifismen, då minnet av atombombningarna och de förödande brandbombsanfallen i slutet av andra världskriget fortfarande är mycket levande (se Modern historia).

Japan är en kejserlig arvsmonarki, men författningen fastslår att kejsaren inte har rätt till politisk makt eller anspråk på gudomlighet utan bara företräder folket och staten. Tronföljden är manlig. Planer på även kvinnlig tronföljd skrinlades 2006 sedan prinsessan Kiko fött en son (se Modern historia).

Liksom i västdemokratier vilar makten på tre pelare: lagstiftande, verkställande och dömande makt. Högsta statsorgan är parlamentet (diet eller kokkai) med två kammare. Överhuset (sangi-in) har 245 folkvalda ledamöter efter valet 2019. Antalet kommer att utökas till 248 efter valet 2022. Ledamöterna tillsätts på sex år. Vart tredje år väljs hälften av mandaten. I det mäktigare underhuset (shugi-in) sitter 465 ledamöter valda på fyra år (antalet platser minskades med tio inför valet 2017). Knappt två tredjedelar av dem tillsätts genom personval i enmansvalkretsar och resten genom proportionella partival. I överhuset tillsätts från 2022 148 platser genom personval och 100 genom proportionella val.

Parlamentet utser premiärministern som sedan bildar regering. Alla ministrarna måste vara civila och de flesta av dem måste sitta i parlamentet. Alla lagar ska i princip godkännas av båda kamrarna, men underhuset kan driva genom förslag som överhuset sagt nej till om två tredjedelar av underhusets ledamöter röstar för förslaget i en andra omröstning. Underhuset kan också godta eller förkasta budgeten och internationella fördrag samt ställa regeringen inför misstroendevotum utan överhusets godkännande. Alla medborgare som fyllt 18 år har rösträtt och den som vill kandidera till under­huset måste ha fyllt 25 år. För val till överhuset eller guvernörsposter är lägsta ålder 30 år.

Statsförvaltningen är formellt underordnad regeringen och parlamen­tet men kan påverka beslut och hur politiken utformas. Enbart parlamentet kan stifta lagar, men de flesta lagförslag bereds noga inom berörda departement. Processen blir ett samspel mellan höga tjänstemän och politiker, vilket ger byråkratin större makt än i många andra länder. Även näringslivet har politiskt inflytande genom personliga band mellan företagsledare och toppolitiker.

Förvaltning och rättsväsen
Administrativt är Japan indelat i 47 prefekturer. 2009 minskades antalet kommuner från drygt 3 000 till 1 775.

Japans rättssystem är uppbyggt kring domstolar på tre nivåer. På lägsta nivå finns 50 distriktsdomstolar eller tingsrätter. Jämsides med dessa finns familjedomstolar som handhar civilmål (som bland annat skilsmässor och ungdomsbrottslighet) och över 400 snabbdomstolar som tar sig an enklare fall. Domar kan överklagas till någon av de åtta hovrätterna. Högsta domstolen i Tokyo är sista instans och fastlägger prejudikat för lägre rätters utslag.

Politiska partier
Japan har haft en mängd partier sedan andra världskriget, men landet har nästan hela tiden letts av det konservativt inriktade Liberaldemokratiska partiet (Jiyu-Minshuto, LDP). Dess makt bröts 2009 av det mer liberalt sinnade Demokratiska parti (se Japans demokratiska parti, DPJ, nedan). Efter valet i december 2012 styr dock åter LDP.

Under efterkrigstiden har Japans partiflora präglats av ett stort antal nybildningar, splittringar och ombildningar. En rad partier har bildats och lagts ned, oftare på grund av nya personkonstellationer av politiker än av ideologiska skäl. Andra har varit uppstickare som försökt fånga en opinion, men som efter det har lagts ned. Japansk politik påverkas också starkt av lokala intressen.

Ett annat karaktäristiskt drag i den japanska partipolitiken är att många ledande politiker är ättlingar till tidigare toppolitiker. Flera av de senaste årtiondenas premiärministrar har växt upp i familjer där även fadern varit regeringschef, eller åtminstone minister. Personliga band spelar ofta en större roll i politiken än ideologiska ståndpunkter.

Efter sin tillkomst 1955 dominerade Liberaldemokratiska partiet (LDP) politiken i decennier i nära samverkan med storföretag och statsbyråkrati – den så kallade järntriangeln. LDP, mer en samling konservativa fraktioner än ett vanligt parti, värnar om privat företagsamhet, ekonomisk tillväxt och samarbetet med USA.

Efterkrigstidens ledande oppositionsparti var länge Socialistpartiet (JSP), på 1990-talet omdöpt till Socialdemokratiska partiet (Shakai Minshuto, SDP eller SDPJ). Regeringssamarbetet med LDP från 1994 fick SDP att tappa väljare och krympa kraftigt. 2009–2012 inkluderades dock SDP i en koalitionsregering som leddes av DPJ.

Kommunistpartiet (Nippon Kyosanto, JCP), grundat 1922, är Japans enda ännu existerande parti från tiden före andra världskriget. Det har följt en oberoende linje utan att liera sig med något utländskt kommunistparti. Ändå förlorade JCP väljare efter militärmassakern på oppositionella i Peking 1989 och Berlinmurens fall samma år.

Nya Komeito bildades 1998 genom en sammanslagning av Komeito och Nya Fredspartiet. Båda partierna hade rötter i det ursprungliga, buddistiskt förankrade Komeito som grundades 1954 och länge stödde LDP. Komeito splittrades 1994 efter att ha deltagit i en allians som 1993 bröt LDP:s långa regeringsinnehav men föll sönder året därpå. Alltsedan partifusionen 1998 har Nya Komeito varit i allians med LDP.

På 1990-talet föddes en rad nya partier. 1994 tillkom Nya framstegspartiet(Shinshinto, NFP) och 1996 valdebuterade Demokratiska partiet (Minshuto, DPJ) som en ”tredje kraft” mellan det konservativa LDP och NFP. 1998 sällade sig avhoppade politiker från några andra partier till DPJ, som växte snabbt och bland annat krävde en större spridning av makten och mindre byråkrati. Sedan NFP upplösts bildades Liberala partiet (LP), som 2003 slogs ihop med DPJ till ett nytt parti, även det benämnt Demokratiska partiet. Efter parlamentsvalet 2009 tog DPJ över rege­ringsmakten med stöd av SDP och flera mindre partier. Men tre år senare hamnade partiet åter i opposition. Våren 2016 gick DPJ emellertid samman med två andra mindre oppositionspartier som ett sätt att bygga upp en enad front mot regeringsalliansen. Partiet kallade sig Demokratiska partiet (Minshin To, DP).

Men redan i oktober 2017 inför valet till diet splittrades partiet. En majoritet av partimedlemmarna valde att ställa upp i valet för det nybildade Hoppets parti (Kibo no To). Detta hade bildats i oktober 2017 av Tokyoguvernören Yuriko Koike, vars förhoppningar om att kunna utmana den regerande LDP-koalitionen i underhusvalet dock grusades. De mer vänsterorienterade tidigare DPJ-medlemmarna valde istället att bilda ett nytt parti Konstitutionella demokratiska partiet (CDP).

Soluppgångspartiet bildades 2010 av några nationalistiska utbrytare från LDP, med Tokyos dåvarande guvernör Shintaro Ishihara som en av ledarna. Inför underhusvalet 2012 gick partiet ihop med högerpopulistiska Japans återuppbyggnads- och innovationsparti (Nippon Ishin no Kai), där Ishihara också var ett toppnamn liksom borgmästaren i Osaka, Toru Hashimoto. Partiet fick hela 54 mandat i underhuset i valet 2012 men backade till endast 11 mandat fem år senare.